Sam Vidén Jakobsson, 32, stryker handen över skägget.
– När skägget började komma kändes det lite som att, yes, nu händer något. Då hade bevisligen testosteronsputorna börjat verka, säger han.
Sedan skrattar han.
– Idag har jag faktiskt kompisar, som är biologiska män, som blir lite avundsjuka på skäggväxten.
Grabbig miljö
Själv är han transman, det vill säga han föddes som kvinna men har gjort en könskorrigering för att bli den han vill vara. När vi träffas är han ledig några dagar från jobbet som montör på Volvo i Göteborg. Där arbetar han i slutmonteringen.
– Jag kommer till jobbet, ställer mig vid löpande bandet och gör de monteringar jag ska göra. Typ luftfilter eller torkarmotor. På den bana jag jobbar är det tre olika lag på min avdelning, kanske ett 30-tal per skift. Jag jobbar kvällsskiftet. Här, på Volvo i Göteborg där jag jobbat sedan 2019, är det slutmontering så man ser faktiskt att det är en bil. På Volvo i Olofström, där jag kommer ifrån och jobbade tidigare, arbetade jag med plåtbitar som hette saker som A-stolpe, B-stolpe, hjulhusdetalj…
När jag säger att verkstadsindustrin låter som en rätt grabbig miljö fyller han snabbt i:
– Det är den.
Sedan utvecklar han:
– Man hör ju homofobiska kommentarer, inte varje dag men det händer, men det är aldrig någon som säger något till mig. I alla fall om de vet min bakgrund. Men en dag var det en kollega som inte kände till min bakgrund som sa i ett samtal om en transdokumentär ”jag förstår inte hur tjejer kan säga att de vill vara killar, för de vet ju inte hur det är att ha kuk”.
Sam suckar lätt.– Vad svarar man på det? Vad svarar jag på det? Jag bara gled över det men, säg så här, jag höll lite avstånd till honom efter det. Nu jobbar han för övrigt inte kvar längre.
Han funderar högt:
– Generellt är det nog enklare för kvinnor att komma ut som gay, det är mer accepterat av patriarkatet. Det finns en machokultur inom industriyrket och att vara gay och man är inte en del av den kulturen ännu, tyvärr.
Det låter kanske inte som den enklaste arbetsmiljön om man som Sam Vidén Jakobsson är en transman, men han säger att han inte upplever några större problem. Och känner att han fått bra hjälp från det lokala facket inom IF Metall.
– Jag är öppen med att jag är trans men det innebär ju inte att jag springer fram och presenterar mig med hela min bakgrund för alla – men vem gör det? Det sprider sig ju ändå så det händer förstås att jag får frågor och det har jag inga problem med, givetvis beroende på vem som frågar och framförallt om vad och hur frågan ställs.
Han förtydligar.– Jag har till exempel ingen lust att stå på jobbet och prata om vilka operationer jag har gjort. Jag tror få vill stå på arbetsplatsen och prata om vad de har i byxorna. Mitt svar brukar därför vara ”har du intresse av att träffa mig i ett mer avklätt sammanhang är det en legitim fråga – men när vi står här och flyttar plåt tillsammans så är det kanske inte en viktig detalj att du vet det”.
Uppväxt i litet samhälle
På huvudet har han den här dagen en keps med texten: I am Enough.
– Det var en amerikansk transkille som började sälja kepsar och annat för att finansiera sin operation. Jag följer honom på sociala medier och har köpt en del. Han har fortsatt efter sin operation och har startat en operationsfond dit en viss del av vinsten går. I USA, och många andra länder, måste man betala en operation själv. Sverige är ju ett fantastiskt land så. Jag har varit inlagd tre gånger för operation och bara betalat några hundralappar varje gång.
Sam Vidén Jakobsson gjorde sin könskorrigering för sex år sedan men någonstans inom honom började transformeringen långt, långt tidigare.
Han skrattar igen:
– Om man kollar på foton ser man att jag från dagis, förskoleklass och till och med ettan har långt hår och klänning som tjejerna. Det vill säga så länge föräldrarna bestämde. Men i andra klass har jag avklippt hår och skitig t-shirt.
I Olofströms kommun bor 13 500 invånare men bara drygt 900 i lilla Kyrkhult där han växte upp.
– Att vara så grabbig som jag skapade vissa hinder. Det var ju inte det vanliga. När jag spelade fotboll i Kyrkhult var det inga problem. Där fanns bara ett lag, pojklaget, så då spelade alla som ville spela fotboll i det. När vi flyttade till en annan kranskommun hade klubben där både ett flicklag och ett pojklag. Jag ville spela med pojkarna, där även min ett år yngre bror spelade, för jag hade ju alltid spelat med pojkarna. Mina föräldrar frågade men jag fick nej. Jag spelade fotboll med tjejerna i runt 1-1,5år innan jag la av.
Att sticka ut var en del av vardagen.
– För det mesta tröskade det bara på, men då och då uppstod situationer. I femte klass innan en idrottslektion kom en vuxen som var anställd på skolan in, ingen som jag hade träffat, och körde ut mig ur flickornas omklädningsrum för där fick inga killar vara.
Sam fattade ingenting.
– Men nu förstår jag ju. Han trodde att det var en kille som sprungit in för att bråka hos tjejerna vilket ju inte är helt ovanligt i den åldern. Nu fick mina klasskompisar rycka in och säga att jag visst var i rätt omklädningsrum.
Tankar föds
Han berättar hur tonåren kom, en tid som kan vara jobbig för alla ungdomar som jagar sin identitet och kanske jobbigare ändå för den som inte bara söker sin identitet utan samtidigt famlar efter en könstillhörighet.
– Jag var nog väldigt mycket mig själv, hyfsat trygg, men kunde inte sätta ord på det jag kände. I högstadiet började man komma åt datorer på ett annat sätt, kunde söka information och där och då upptäckte jag att, aha, det går att göra något, minns han.
Han vågade inte ta tag i det men tanken hade väckts.
– Jag flyttade till Skåne och gick gymnasiet, flygtekniker, utanför Klippan. Det var i princip bara killar på den linjen. Av vissa blev jag accepterad, av andra inte kändes det som. I deras ögon var jag en grabbig tjej.
Livet, för att använda hans ord, tröskade på. Han engagerade sig politiskt i SSU och fackligt.– Under skoltiden sommarjobbade jag på Volvo. Det var den stora arbetsgivaren i Olofström med typ 2 500 anställda. När jag gått ut gymnasiet började jag jobba utanför Tingsryd på gruppboende inom LSS och trivdes ganska bra.
Fem år arbetade han där.
– De boende hade många kombinationsdiagnoser och jag fick många frågor. Varför har du ett tjejnamn men ser ut som en pojke? Är du pojke eller flicka?
Sam hade ett standardsvar. ”Spelar det någon roll?” ”Nej.” ”Då släpper vi det.”
En arbetskollega där på boendet blev viktig. Han och Sam började prata mer på allvar om livet. När Sam öppnade upp om hur han tänkte och kände kring sin identitet gav kollegan honom den spark i baken som kanske behövdes.
– Han sa helt enkelt ”vad har du att förlora?”. Då hade jag hunnit bli 24 år. Efter det bestämde jag mig för att ta tag i detta och söka hjälp, men jag visste inte vart jag skulle vända mig och bokade därför tid på ungdomsmottagningen. Kvinnan där, som var jättebra, blev paff när jag kom och sa att jag ville göra en könskorrigering. Det hade hon aldrig varit med om. Hon visste själv inte vart jag skulle vända mig, men bokade in en ny tid och kollade upp allt till andra mötet.
Sam fick då ett telefonnummer. Han gick till bilen. Pulsen slog.
– Jag tycker rent allmänt inte om att prata i telefon och det här samtalet, nej, det var inte enkelt. Men jag ringde, förklarade vad jag ville och fick veta att det skulle komma en kallelse om några månader.
Därmed var bollen i rullning. Kallelsen kom efter ett par månader. Han hade ett första möte med psykologen och sedan kallar han hela processen en solskenshistoria.
– Jag tog tag i det våren 2013 och fick mina första hormonsprutor hösten 2014. Jag var politiskt aktiv och det var valår, med både EU-val och allmänna val, så läkarna föreslog att jag skulle vänta med testosteronet till efter valet…
Han gör en liten konstpaus innan han avslutar meningen:
-…för man vet ju inte hur man ska reagera när man är 25 år och ska genomgå en pubertet.
Möjligen var det ett smart drag. I valet 2014 blev han nämligen invald i kommunstyrelsen i Olofström, som 25-åring, och satt där i fyra år och hade parallellt fackliga uppdrag inom både LO och IF Metall.
– Jag blev inte invald i kommunstyrelsen som hbtqi-person utan jobbade med och tog beslut i alla möjliga andra frågor. Men jag la faktiskt en motion om att hbtqi-certifiera kommunens verksamheter. Certifiering är nog bra men kräver att man aktivt jobbar med frågorna.
Från omsorgen till industrin
På arbetsplatsen i Tingsryd var han öppen med sin situation.
– Jag berättade för min chef att jag genomgick en utredning, att det kunde hända att jag måste sticka i väg på läkarbesök även om jag försökte lägga tiderna när jag inte jobbade. Det var inga problem. De lovade lösa allt. När hormonbehandlingen började märkte jag inte mycket först, men efter ett tag blev jag nog ibland som en tonårsgrabb med dåligt humör och kort stubin. Kanske inte världens bästa kollega! Jag minns särskilt en kväll när det var körigt på jobbet. Jag var stressad och bad en kollega om hjälp att ringa in folk. Han var lugn och sa bara att det löser sig. Då exploderade jag, reste mig, gav honom telefonen och bara gick…
Nu skrattar han åt sig själv och minnet.
– Jag valde att berätta tidigt för mina kollegor, inte bara chefen. Om inte annat för att de ju annars skulle ha märkt förändringen när jag bytte namn. De var stöttande. Några kompisar tyckte att pusselbitarna föll på plats. De som reagerat negativt mot mig är få och då har jag sett till att inte ha dem kvar i mitt liv.
I den här vevan bytte han inte bara namn – utan också arbetsliv.
– Volvo sökte folk i Olofström genom bemanningsföretag jag var anställd genom så jag ringde Lernia och två veckor senare började jag mitt nya jobb. Eftersom jag är från Olofström visste vissa vem jag var. Min pappa och min bror jobbade också där på Volvo samtidigt. När min brorsa någon gång sa ”min bror börjar jobba…” så hände det att någon svarade ”men du har väl ingen bror, bara två systrar?”
Då berättade brorsan för dem hur det låg till. Och ingen reagerade nämnvärt.
– För mig har det varit viktigt att vara öppen. Jag berättade tidigt för mina syskon och mina föräldrar men lät dem prata med resten av släkten. Det tog lite tid för dem att vänja sig och det förstår jag. Oavsett vad du kommer ut med ska du aldrig acceptera negativt bemötande, men däremot ha lite överseende med att det kan ta tid. När vi väljer att berätta är det ju något vi landat i efter kanske åratal av funderingar. För dem vi berättar för är det nytt.
Göteborg nästa
Sam Vidén Jakobsson började längta bort. En dragning till storstaden har alltid funnits. Nu, äntligen, var det dags för Stockholm. Trodde han. Då dök en internannons om att Volvo i Göteborg behövde folk. I början av oktober 2019 flyttade han.
– I Göteborg är jag förstås mer anonym. Om det är skönare att folk inte vet? Nja, egentligen inte. Att jag är transman är ju inget jag tar upp i uppstarten på jobbet. Det är kanske snarare jobbigare att inte veta vem som vet vad. Men jag är ju öppen med det. På Facebook finns ett antal inlägg som är offentliga och har med transitionen att göra. Sakta sprider det sig säkert.
Strax efter att han börjat i Göteborg tog han kontakt med facket.
Han, som själv varit fackligt aktiv och hoppas få bli det igen, menar att det är viktigt att man känner förtroende för sitt fack. Oavsett om man är öppen med sin läggning eller inte är det viktigt att kunna prata med, och lita på, de förtroendevalda eller fackexpeditionen.
– Jag frågade till exempel tidigt en i gruppstyrelsen på Volvo i Göteborg om duschar. De jag hade sett hade väggar men inte draperier. Han berättade att det fanns ett annat omklädningsrum där några av duscharna har dörr. Och nästa gång hade han kollat igenom alla omklädningsrum och kunde berätta att det fanns duschar med dörr på andra ställen också, säger Sam.
Behöver vi verkligen könade toaletter?
Just duschar, toaletter och omklädningsrum är problematiskt.
– Alla arbetsplatser, och andra inrättningar, borde tänka till där. Om jag ska duscha är jag inte bekväm med att gå in i herrarnas och förstås inte i damernas heller. Men det är inte bara transpersoner som vill duscha privat. Det kan finns kulturella och religiösa skäl eller bara människor som inte känner sig bekväma med att visa sig nakna för andra.
För tjocka? För smala? Eksem? Ärr? Blyga?
– En kvinnlig kollega, inte hbtqi, skulle iväg efter jobbet men väntade en halvtimme tills duschen var tom. Hon var helt enkelt inte bekväm med att duscha tillsammans med andra.
För Sam är träna eller simma därför ingen självklarhet. Han vill gärna veta hur duschmöjligheterna ser ut.
– Eller ta bara igår. Jag hälsade på en kompis och vi gick ut och åt. Jag skulle på toaletten. Det fanns herrarnas och damernas. Jag gick in på herrarnas. Där fanns bara en pissoar. Vad gör jag då?
Han suckar.
– Det vara bara för mig att smita in på damernas och hoppas att ingen skulle se mig. Behöver vi verkligen könade toaletter? Märk upp toalett och urinoar i stället. Det räcker väl?
För så kul är det ju inte att med skägg behöva smita in på damernas. Och apropå skägget. Han stryker handen över det igen och säger:
– Det är både en välsignelse och förbannelse att många transmän har en tendens att se yngre ut än vad de är. Få tror att jag är 32. Rakar jag mig ser jag jätteung ut. Skägget gör i alla fall att jag ser lite äldre ut. Tro mig, jag skulle inte våga gå in på Systemet utan leg.