Kunskap och erfarenhet. Det är de två första ord jag tänker på när jag träffar Kerstin Monk. Ett långt yrkesliv som journalist har gett henne en imponerande kunskapsbank – och ett ännu längre liv som människa har gett henne nästan 80 års livserfarenhet.
Kombinationen kunskap och erfarenhet är viktig. Inte minst när vi ska prata hbtqi-frågor. Det är det vi ska göra hemma hos henne i Utvalnäs utanför Gävle. Huset står vid havskanten med en utsikt som är så där vykortsvacker och här lever hon med Caisa Hamilton sedan fem år.
Garderoberna har de kläder i. Inte gömda känslor. Men så har livet förstås inte alltid sett ut. Kerstin Monk berättar om en händelse som präglade henne tidigt i livet.
Homosexualitet var mer eller mindre en mentalsjukdom
– Jag var 12 eller 13 år och hade funderat ett tag på varför jag blev kär i mina tjejkompisar och min fröken, inte så mycket i killarna. En dag skulle jag vara duktig och hjälpa mamma och pappa genom att städa hemma. Jag tog ut alla böckerna ur bokhyllan för att damma och bakom dem låg ett häfte om sexualupplysning som mina föräldrar hade gömt där.
Kerstin, som hette Bergqvist på den tiden, kikade först över axeln och sedan ner i häftet.
– Jag läste om homosexualitet och det stod att det mer eller mindre var en mentalsjukdom.
Hon la snabbt tillbaka häftet med den chockerande informationen bakom böckerna, lät dammet vara kvar där och bestämde sig där och då för en sak.
Nu 65 år senare ler hon lite och minns:
– Jag tänkte att detta, att bli kär i tjejer, kan jag ju inte bejaka på något sätt. Självklart inte!
Utåt sett var vi bara ”vänner”
Det gick väl lite si och så med den saken. Kerstin Monk blev journalist och flyttade strax efter hon fyllt 20 till Stockholm.
– Först jobbade jag på Åhlén & Åkerlunds förlag några år och sedan värvades jag till Aftonbladet där jag var i sex år. Jag blev tillsammans med en tjej på förlaget, Kri, men det var inget som vi var öppna med, berättar hon.
Det där häftet från bokhyllan spökade i bakgrunden – och att vara lesbisk var liksom inget man var öppen med på en arbetsplats.
– Idag kan jag tycka att det egentligen är lite märkligt. Det här var ju i slutet av 60-talet och början av 70-talet då pratades det mycket om fri kärlek. Men det gällde inte gayvärlden. Vi var många som var öppna inom den, men utåt sett på arbetsplatsen var sådana som jag och Kri bara väninnor, konstaterar hon.
Hon säger att ju mer hon tänkt på det känner hon att det var märkligt att det var så tabu även i tidningsvärlden.
– Den kunde man ju tänka sig var mer öppensinnad men, nej, det var inget någon berättade om. Jag gjorde många intervjuer med skådespelare som jag visste var gay, och de visste att jag var det, så vi kunde vara väldigt öppna om det. Vi tillhörde det man kallade ”familjen”, träffades kanske på klubbar, men det var inget man kunde skriva om.
Men folk la ihop ett och ett.
– Jag bodde i ett studentrum i Evangeliska Fosterlandsstiftens studenthem i Skärmarbrink. Ganska ofta kom min flickvän och låg över hos mig. En dag satt det en lapp på kylskåpet i det gemensamma köket där det stod att vi var förfärliga och syndiga. Fast vi inte hade visat något annat än att vi var väninnor.
Behöver vi säga att Kerstin flyttade så fort det gick? Det förklarar också att det var en tidsanda som gjorde det svårt att kliva in på en arbetsplats och säga ”hej, jag är gay”. Trots att det, förstås, fanns många som var det.
– På en stor fest för gamla medarbetare på Aftonbladet för en tid sedan kom en gammal kollega fram och berättade att hon också var lesbisk men inte kunnat säga något på den tiden.
Försökte förlova mig med en kille – två gånger
Varför? Som för så många då och för en hel del även idag så gick det väl bara inte. Vad ska kollegor tycka? Tänk om vi ska dela rum på konferensen! Blir jag den det skämtas om bakom min rygg nu? Historierna som Kerstin berättar är många – och ofta lite sorgliga.
– Brorsan till en tjejkompis träffade jag på gayklubb i Stockholm på den tiden. Nu, långt långt senare, nämnde jag det för henne och hon utbrast förvånat ”va, är han gay, det hade jag ingen aning om, eller, ja, han gifte sig i och för sig aldrig.” Och min första tjej har levt i garderoben hela sitt liv och eftersom jag är öppen numera vågar hon inte ens vara kompis med mig, säger Kerstin.
Efter några förhållanden med kvinnor träffade hon en man: Jim Monk.
– Vi träffades i en pianobar när jag skulle intervjua pianisten. Jim var från England och sålde tryckpressar. Vi blev, lite överraskande kanske, ett par.
Möjligen fortsatte det där gamla häftet från bokhyllan att spöka i bakgrunden? Den lesbiska perioden kanske var över? Med facit i hand skrattar hon lite och säger:
– Jag visste egentligen att jag var kär i tjejer. Jag hade försökt förlova mig med killar två gånger. En gång gjorde jag slut med en kille på tåget till Venedig där vi skulle förlova oss, en annan gång skulle jag och en kille förlova oss i Berlin men, äh, jag insåg där att det ju aldrig skulle funka.
Men med Jim Monk blev det annorlunda.
– På något sätt ville jag tro att det var ödet, blev snabbt med barn och måste ta ställning till om jag skulle gifta mig och flytta till London.
Så blev det.
– Vi gifte oss i Stadshuset i Stockholm. Jag hade en vid röd klänning som skulle dölja att jag var gravid. Senare flyttade vi till London. I tio år levde jag och arbetade där. Äktenskapet blev jobbigt och tog slut. När min mamma blev änka i Gävle kände jag att det nog skulle bli en bättre uppväxt för min son i Gävle än i London så jag bestämde mig för att flytta hem.
Hon skrattar till.
– Jag hade dessutom blivit kär i Olivers fröken, Lynne. Hon följde med till Gävle och vi var ett par till mitten av 90-talet. Jag fick jobb på Gefle Dagblad och ville gärna vara öppen med att jag var tillsammans med en kvinna, men hon ville inte så jag fick hålla käften då också.
I femton år.
– Jag både förstår och vet att kollegorna på redaktionen visste hur det var, men det var inget man pratade öppet om, säger hon.
Idag arbetar Kerstin Monk fortfarande som frilans, skriver intervjuer och musikartiklar och är redaktör för Gävle Symfoniorkesters tidning Gehör. Hon är politiskt engagerad i Miljöpartiet med flera uppdrag och sitter i styrelsen för Symfoniorkesterns vänner.
– Jag ser ju verkligen hur det med åren blivit lättare att vara öppen med vem man är, både i Symfoniorkestern som jag är nära och på andra arbetsplatser, men det är viktigt att komma ihåg att det inte är så för alla och på alla arbetsplatser. För bara några år sedan träffade jag i samband med en Pridefestival en gammal kompis till min son, en tjej, och sa att det var kul att hon kunde vara öppen med att hon är gay. Nej, nej svarade hon, jag arbetar på kommunen och vågar inte tala om det.
Viktigt med certifiering
För att förstå nutiden och utveckla framtiden är det bra att känna till och förstå historien. Kerstin Monk är med sin långa erfarenhet övertygad om att det är viktigt att arbetsplatser hbtq-certifieras.
– Arbetet med en certifiering får människor på arbetsplatser att vara medveten om problemet. För det är fortfarande ett problem på många håll. Jag tror att många inte vågar vara öppna på sina arbetsplatser, inte minst äldre. Det handlar i grunden om att visa att gayfolket är välkomna på en arbetsplats, att uppmuntra människor att våga visa vilka de är. I grunden handlar det om att det i samhället fortfarande utgår från man och kvinna. Om man inte hela tiden belyser att det finns andra konstellationer så är det lätt att folk gömmer sig bakom det, säger hon.
Hon pekar på hur hbtq-certifiering påverkar även människor som inte arbetar på en arbetsplats men har med den att göra av andra anledningar. Som kund i en butik, elev på en skola, gäst i en restaurang…
– Eller ta äldreboenden. Det är en viktig plats. Många äldre har inte kunnat berätta om vem de är under ett helt yrkesliv och därför valt att leva i garderoben. Hemmet var kanske en fristad. Men de blir som alla gamla och hamnar kanske på boenden och vågar fortfarande inte berätta. Det visar som ett konkret exempel att det är jätteviktigt med hbtq-certifiering av alla arbetsplatser.
För fem år sedan träffade Kerstin den stora kärleken
Hon säger att en märklig sak är att även om man är öppen och har kommit ut som gay måste man fortsätta komma ut hela tiden i nya sammanhang.
– Jag har insett att jag ofta försökt ta kommandot och berättat något om till exempel mig och min fru bara för att människor ska veta. Det kan gälla både i privata sammanhang och i arbetssituationer. Det är lite märkligt men säger en del.
Och apropå komma ut…
– När mitt förhållande med Lynne tog slut efter femton år träffade jag Eileen. Hon ville, precis som jag, vara öppen.
De gifte sig 1999, med stort partytält på gården. Vänner från hela världen var bjudna, två präster förrättade ceremonin som blev godkänd eftersom ordföranden i RFSL i Gävle hade den legala rättigheten.
– Vi satte ut annons i Gefle Dagblad och i lokaltidningen i hennes norska hemstad. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Kanske någon negativt? Men det vara bara positiva kommentarer. På stan gjorde människor jag inte kände tummen upp.
Och apropå kärlek. För fem år sedan träffade hon Caisa som hon nu lever med i huset med den fantastiska havsutsikten.
– Det visar att det aldrig är för sent. Tänk att jag fick träffa den som var mitt livs stora kärlek när jag var 70 plus.
Mamma och pappa då?
– Vi pratade aldrig om att jag är gay eller lesbisk. Men de accepterade alltid de jag bodde med så de visste det naturligtvis. Men vi pratade aldrig om det. Aldrig någonsin.
Foto: Tindra Liljedal