Uppsala polishus. Några våningar upp. Ett typiskt tjänsterum. I kontorsstolen en typisk polis. Eller kanske inte? För finns det ens typiska poliser? Alex som snurrar lätt i kontorsstolen är drygt 30 år och operativ samordnare för utredningssektionen – men även en polis som identifierar sig som ickebinär transmaskulin vilket, lindrigt sagt, är ovanligt inom poliskåren. Förmiddagen har varit körig. Alex gick på redan halv sju men ser hyfsat pigg ut ändå. Som operativ samordnare består jobbet av att hjälpa samtliga grupper i polishuset med resurser vilket inte minst efter en helg kan vara fullt upp.
– Idag var det sex frihetsberövade. De är prioriterade och måste utredas eftersom de får sitta frihetsberövade max 72 timmar. Efter det måste det komma ett åklagarbeslut om häktning. Men vi hade även tre mordförsök i fredags. De är också prioriterade. Liksom ett fall av grov kvinnofridskränkning och grovt narkotikabrott som båda också är prioriterade…
Alex konstaterar att det finns att göra om man ska fördela resurser. Det blir att prioritera bland de prioriterade. Ickebinär?
Vi reder väl ut det direkt. RFSL förklarar ordet så här:
”En person vars könsidentitet inte är kvinna eller man. Ickebinär betyder inte samma sak för alla som definierar sig som det: en del känner sig som både tjej och kille, andra att man befinner sig mellan de två kategorierna. Många ickebinära är inget kön. En del ickebinära har könsdysfori och behov att ändra kroppen med hormoner och/eller kirurgi.”
Ett viktigt mejl
I september 2018 studsade många kollegor till. Alex var fram till den dagen en kvinnlig polis med ett kvinnonamn och öppet lesbisk. Hans dåvarande chef skickade den höstdagen ett mejl till samtliga gruppchefer, polisledningen och åklagarna.
– I det stod att jag hade börjat en könsutredning, att jag bytt namn till Alex och att han eller hen skulle vara de pronomen som användes när det gällde mig. Mejlet skickades ut en torsdag. Jag var ledig på fredagen men skulle sedan jobba helg, berättar Alex och tystnar någon sekund och lägger sedan till:
– Klart att jag var nervös!
Mejlet var en viktig hållpunkt i det identitetssökande som Alex brottats med under många år. Den där torsdagen innebar på många sätt lika mycket lättnad som nervositet. Det blir kanske så när man tar ett livsavgörande steg mot att våga leva som man vill – men samtidigt undrar hur kollegorna på arbetsplatsen ska reagera. Vi kommer tillbaka till det. Men först backar vi bandet.
Det var killkläder som gällde, aldrig klänning
– Jag har alltid varit öppen med att jag inte känt mig som en ”typisk” tjej. Varför fick jag bröst och mens? Normen är att formas och fostras in i det kön du föds till, men jag har alltid känt att jag stått utanför, berättar han.
– I sjätte klass sa jag till mamma att jag var gay. Jag var trygg i min sexualitet redan då och kände mig mer som mig själv efter att jag fått den insikten. I åttan berättade jag för mina vänner.
Alex försökte i början vara som andra tjejer genom att till exempel sminka sig. Men det kändes aldrig rätt. Och det var killkläder som gällde, aldrig klänning.
– När jag klev in i puberteten och fick mer kvinnliga former blev jag obekväm i mig själv, men då kunde jag inte sätta fingret på varför.
Alex, som då alltså var tjej och gay med ett annat namn, gick gymnasiet.
– Jag upplevde egentligen aldrig något negativt. Kanske för att jag aldrig skulle låta någon sätta sig på mig? Jag skulle ha låtit eventuella negativa kommentarer rinna av mig.
Verkligenheten är mer komplicerad
Under och efter gymnasiet funderade Alex på yrkesval.
– Jag jobbade lite extra inom vården, men egentligen var nog valet enkelt. Polis. Min styvfar är polis och han var och är min förebild. Jag hade varit med på polisstationen, spelat innebandy i deras lokaler och hade nog en hyfsat bra inblick i vad jobbet innebar, minns Alex som sökte polishögskolan och kom in i Umeå 2012.
– När jag gick den hade jag mitt gamla namn och identifierade mig som gay och levde som kvinna. Ingen la in någon värdering alls i det. Det finns ganska många kvinnor inom polisen som är gay. Mina killkompisar på skolan brukade skämta och säga ”du är en av grabbarna”.
Juridiskt sett finns det bara två kön. Men verkligheten är mer komplicerad. Vissa känner sig både som man och kvinna. Andra som varken eller.
– Min könsidentitet hade jag själv funderat på en längre tid. Min mamma, som alltid varit väldigt stöttande, tog faktiskt upp det på en utlandsresa medan jag gick utbildningen. Hon frågade om jag hade funderat på att byta kön. Jag slog det ifrån mig. Det stämde liksom inte i mitt huvud. Om jag var trans borde jag ju vilja bli kille, men jag kände mig ju varken som kille eller tjej. Vad är man då?
Men ett frö var ändå sått.
Ut i arbetslivet
Utbildningen gick bra. Alex trivdes med yrkesvalet. Aspiranttiden gjordes på Arlanda och sin första tjänst som polisassistent fick Alex där. Senare lockade en tjänst som områdespolis i Norra Järva med Husby, Kista och Akalla som upptagningsområde.
– Det var väldigt roligt i Järva, ett extremt bra gäng där vi arbetade mycket förebyggande. Efter ett tag slogs vi ihop med Södra Järva med Tensta, Rinkeby och Spånga, berättar Alex och lägger till:
– Redan på Arlanda reflekterade jag över att det var flera som var gay och kvinna, men det var ingen öppet homosexuell man. Statistiskt borde det ju finnas. Det gick en del rykten om en man som kanske levde med en annan man, men det var inget som bekräftades. Under ett nattpass råkade han försäga sig och jag såg hur stressad han blev. Jag minns att jag tänkte att det är konstigt att det kan vara så. Han vet att jag är gay och kvinna men kan eller vill ändå inte prata om det.
Alex konstaterar att det varit samma sak på alla platser han tjänstgjort.
– Gaymän har lyst med sin frånvaro. Det kan ju bero på att homosexuella män inte söker sig till polisen eller beror det på att de upplever att kulturen är sådan att de inte vill vara öppna. Det är i alla fall värt att notera.
Hon, han eller hen?
En vändpunkt för Alex kom 2014. När jag träffade min dåvarande flickvän frågade hon vad jag ville bli kallad. Hon, han eller hen? Det blev som en bekräftelse.
– Jag hade ju känt så inom mig, men inte kunnat verbalisera det. Idag ser jag att det var startpunkten för en process. Jag kände där och då att nu måste jag ta tag i det här, berättar han.
Alex hade kommit i kontakt med trans tidigare men då bara manligt och kvinnligt. Pronomenet ”hen” öppnade dörrar men skulle Alex våga och orka öppna dem. Det var lättare sagt en gjort. Tankarna malde konstant.
– Jag fick kontakt med ickebinära, men ältade mycket hur samhället skulle ta det? Föräldrar? Vänner? Kollegor?
I den vevan sökte Alex ett jobb som barnutredare i Uppsala och fick det.
– När jag började här visste en kollega, som senare blev min chef, till hur jag kände. Hon är själv gay och vi pratade om det. Det var väldigt värdefullt. I barngruppen jobbar man med så tunga saker så man blir ganska nära varandra, berättar Alex.
Det gjorde det lättare när tankarna att göra en utredning växte.
– En psykolog skickade en remiss till Anova där man gör utredningar. Jag visste ju inte själv om jag var transman eller ickebinär. Jag behövde hjälp med det. Det var en extremt förvirrad tid som väcker mycket tankar och funderingar. Vem är jag? Varför känner jag så här? Vad ska andra tycka?
Alex hade genom kontakten med Anova tagit det första viktiga steget för att få hjälp.
– Men ber man om hjälp vill man ju ha hjälp direkt. Det var nästan olidligt att vänta i elva månader. Jag jobbade som vanligt medan jag väntade och mådde inte så bra alla gånger, men fick stöd av de nära kollegor som visste om att jag väntade på en utredning.
Dags byta namn
2018 efter nästan ett år av väntetid startade utredningen, 2018. Det dags för förändring.
– Jag hade ringt och berättat för mamma och min styvpappa att jag påbörjat en könsutredning och att jag ville byta namn till det könsneutrala Alex. När min biologiska pappa och resten av släkten fick veta berättade jag även här i huset, berättar Alex.
Och då är vi tillbaka till det där mejlet som den här texten började med. Han dåvarande chef hade förberett en text. Hon väntade bara på ett nu-kör-vi från Alex.
– En del av könsutredningen är att leva som det könet du känner dig. Jag kände att det var dags att börja leva som jag känner, så jag pratade med henne och vi bestämde att hon skulle skicka mejlet, berättar Alex.
En torsdag alltså. Fredagen var ledig. Lördag klev Alex in i polishuset. Pulsen var hög. Om det hade varit en vanlig dag hade han arbetet med sin grupp. Nu var det jourverksamhet med kollegor han inte kände lika bra. I mejlet hade det stått att en könsutredning börjat, att Alex var det nya namnet och att han eller hen skulle vara de pronomen som skulle användas – inte hon. Alex öppnade dörren och gick mot jourhavande befälet. Pulsen ännu högre. Tiden stod så där stilla som tid gör ibland. Då tittade befälet upp och sa glatt: ”Tjena Alex!”
Pulsen gick ner. Nu, högt uppe i polishuset flera år senare, berättar Alex med värme i rösten:
– Han hade uppmärksammat och hörsammat och bara gör det. Säger ”tjena Alex!”. Han som alltid hälsat med mitt gamla namn, nu bara ändrade han namnet. Det var en sådan lättnad!
Efter det kom bara positiva reaktioner.
– Kollegor i huset och åklagare mejlade och sa i princip att de var glada att jag kunde vara mig själv. Jag vet inte vad jag hade väntat, kanske något negativt, för hur skulle en cis heteronormativ förstå en ickebinär? Men det kom ingenting sådant.
Alex förstår om det kan vara förvirrande. Hen skrattar:
– Ja, självklart. Jag tycker också att det är förvirrande. Men det är svårt för en del att förstå hockeyvärlden, för andra att förstå hbtq-världen. Jag är så glad att jag känner att inom polisen försöker alla, i alla fall de jag stött på, att förstå och acceptera. Det är det viktiga. Istället för negativa kommentarer kom frågor om praktikaliteter. Hur kunde de hjälpa till?
Bredare käke, smalare höfter, skäggväxt
– Jag kände mig, till exempel, inte bekväm att gå in i kvinnornas omklädningsrum men inte i männens heller. Chefen för utredningssektionen frågade vad jag behövde och vi löste allt. Jag fick en nyckel till en toalett som tidigare hade gjorts om till ett omklädningsrum. Mitt namn byttes i datasystemet och så vidare.
Alex skrattar:
– Det blev en del dråpliga situationer när både jag och andra sa fel på namn och pronomen. Och innan jag hade fått testosteron var ju min röst fortfarande 100 % kvinna. Jag kunde därför prata med någon i telefonen och sedan gå ner till receptionen för att hämta den personen och såg hur förvirrade de blev.
Idag har testosteronet verkat. Alex har fått bredare käke, smalare höfter, skäggväxt och mörk röst.
Flera fördelar nu
Utredningen var jobbig men Alex är imponerad av de som gjorde utredningen.
– Det var skönt att få bekräftelse på att det inte är onormalt att känna så här.
Diagnosen blev ”andra specificerade könsidentitetsstörningar.” Alex ler lite åt beteckningen ”störningar” och identifierar sig som ickebinär maskulin.
– Det innebär att jag omfamnar både typiskt kvinnliga och manliga sidor, men har ett mer maskulint könsuttryck. Jag kände en osäkerhet i hur samhället, kollegorna, skulle se på mig men i mitt huvud kändes det, och känns nu, absolut rätt.
Äntligen. Som polis är en av drivkrafterna för Alex ett bättre samhälle – för alla.
– Polisen ska representera alla i samhället. Därför är det viktigt för mig att vara öppen. Vågar jag som polis vara öppen med att jag är trans har jag lättare att skapa förtroende hos andra transpersoner, inte bara de som blivit utsatta för brott, utan även de som vill söka till polisutbildningen. Polismyndigheten är en arbetsgivare som andra och ska acceptera och inkludera alla, säger han.
Vid ett arbetsplatsmöte dök en fråga upp om hur kvinnor respektive män ifrågasätts i sin professionalitet.
– Jag räckte upp handen och kände att jag kunde svara. Jag har tidigare blivit könad som kvinna, nu som man, och kan se att jag ibland blir mer tagen på allvar som man. Mina erfarenheter kan belysa vissa brister.
När Alex jobbade med barn var det en del transpersoner som var brottsoffer.
– Jag kände att jag lättare fick deras förtroende när de förstod att vi hade något så stort gemensamt. Dessutom kunde barngruppen fråga mig alla frågor som går att fråga. På så sätt har säkert en del ny kunskap kommit in i huset.
Alex har bjudits in för att tala för stora ledningsgruppen i Uppsala och blev inbjuden till Malmö för att berätta om sig själv och resan in i polismyndigheten. En fråga dyker alltid upp:
Vad kan vi göra bättre? När vi går genom polishuset i Uppsala hejar alla.
– Det, säger Alex, slog mig en dag att det är en del av svaret på frågan vad som går att göra bättre. Jag vill betona att det inte var dåligt i Stockholm, inte alls, utan mycket bra bemötande där också. Men i polishuset i Uppsala finns en kultur där alla hälsar på varandra. Då blir det generellt mindre skitprat tror jag.
I Uppsala, och på många andra platser förstås, finns likabehandling och jämställdhetsfrågan på den stående dagordningen.
– Det är viktigt. Jag vet att en kvinnlig kollega, en transkvinna, i en annan del av Sverige inte fick ett bra bemötande. Det väcker frågor. Är det mindre accepterat att vara transkvinna än transman? Är det lättare att vara öppet homosexuell kvinna än homosexuell man inom polisen? Jag har inte svaren men det är värt att tänka på.
Behovet av kunskap är, kort sagt, stort.