Christer Edeholt och jag sitter på en bänk i Umeå för att prata hbtqi-frågor. Christer arbetar till vardags bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Umeå. På biblioteket startade Christer i gång det som kallas för Regnbågshyllan. Ett projekt som sedan spridit sig i hela landet. Vi återkommer till det.
Umeälven är bred och vacker framför oss. Han nickar uppströms och visar att där borta ligger biblioteket. En båt glider fram och jag tänker att mycket vatten har runnit under broarna sedan, till exempel, 1979. Vi börjar där. I världen upprättar USA och Kina diplomatiska relationer det året. Margaret Thatcher blir premiärminister i Storbritannien och därmed Europas första kvinnliga regeringschef. Vulkanen Etna på Sicilien får ett utbrott och Moder Teresa får Nobels fredspris.
I Sverige fyller prinsessan Victoria två år och successionsordningen ändras så att hon tillåts bli Sveriges tronföljare trots att hon är kvinna. Kvinnor tillåts dessutom åka Vasaloppets öppna spår – fast inte själva loppet – och det första Stockholm Marathon arrangeras.
Homosexualitet klassades som sjukdom
Den 29 augusti 1979 – var en viktig dag inom svensk hbtqi-rörelse. Barbro Westerholm, på den tiden 46 år ung, är nyutnämnd generaldirektör för Socialstyrelsen och den första kvinnan på posten. En dag kommer medarbetare inspringande till hennes kontor. Trappan är ockuperad. Ett trettiotal aktivister har slagit sig ner i Socialstyrelsens trappa för att protestera. De skanderar slagord. Samma dag har en rad människor i landet ringt in till Försäkringskassan med orden ”jag känner mig lite homosexuell idag, jag vill bli sjukskriven”. Det är detta, att homosexualitet klassas som sjukdom i Socialstyrelsens register, som allt handlar om.
”Ska vi ringa polisen?”, undrar medarbetarna. Barbro Westerholm reser sig upp: ”Nej, nej. Jag går ut och frågar vad de vill.” Hon sätter sig ner med dem och pratar. Demonstranterna som väntar sig myndighetsmummel får ett tydligt svar: ”Det här ska vi väl kunna lösa.”
Sju veckor senare stryker Socialstyrelsen homosexualitet som psykisk sjukdom det känns som en händelse i någon svartvit journalfilm, men faktum är det att det inte är så länge sedan.
Christer Edeholt, till exempel, som nu är 60 år fyllda var 18 år då och konstaterar:
– Jag är ganska typisk för min generation. Själv har jag alltid vetat vem jag har varit, men kom inte ut förrän jag var 28 år. Då hade jag barn. Det var svårare då. Kom ihåg att homosexualitet var sjukdomsstämplat fram till dess och bara två år senare, 1981, kom aids och det blev nästan synonymt med homosexualitet. Det blev som häxjakt i samhället och därmed ännu svårare att komma ut.
Från sjukvård till bibliotek
Christer Edeholt arbetar idag som biblioteksutvecklare i Västerbotten.
– Det betyder att jag jobbar med utveckling av folkbiblioteken i Västerbotten. Det handlar om utbildningar, konferenser, omvärldsbevakningar, nätverksskapande verksamheter, ja i princip allt som handlar bibliotek.
I det dagliga arbetet besöker och arbetar han med biblioteken i små och stora samhällen som Dorotea, Lycksele, Vilhelmina, Holmsund, Vännäs, Norsjö, Åsele, Skellefteå och Nordmaling. Alla med olika förutsättningar och villkor. Just nu handlar det mycket om digitala klyftor och han konstaterar att först och främst är bibliotekens uppdrag demokratiskt. Han utbildade sig sent till bibliotekarie.
– I tio år var jag undersköterska på lasarettet men studerade samtidigt för intressets och själens skull. Jag läste drama, teater, film, litteraturkunskap och kände till slut att jag måste göra något av det om jag inte skulle arbeta kvar i sjukvården. Jag arbetade ett tag med en norrländsk uppslagsbok och pluggade sedan till bibliotekarie, berättar han.
Bögskämt och kommentarer om aids
Vi pratar om hbtqi-personers arbetsmiljö.
– Jag gjorde en intervju en gång med en studievägledare som gjorde en masteruppsats. I den kom det fram, ganska tydligt för mig, att som gay väljer du jobb där du tror dig vara mest trygg, berättar Christer Edeholt.
Han egna arbetsplatser – sjukvård och bibliotek – kan nog räknas till sådana miljöer. Ändå är det inte problemfritt.
– På lasarettet, innan jag hade kommit ut alltså, var det mycket bögskämt och även kommentarer om aids som ”ja, bara de smittar varandra gör det väl ingenting”.
Hur han reagerade? Exploderade? Sa ifrån? Bet ihop?
– Nja, jag låtsades nog inte höra.
Under bibliotekskarriären har han hört mindre av sådant. En skillnad är, förstås, att han kom in i den efter att han kommit ut.
– Mycket skämt får man inte höra när man kommit ut. Så är det nog för många. En intressant sak är att när jag vara skolbibliotekarie jobbade jag tio år på en gymnasieskola. Inte en enda gång var jag med om något otrevligt från eleverna, inte en enda gång. Däremot var det en lärare på en personalfest som kom fram och på ett riktigt otrevligt sätt sa ”visst är du bög, Christer” och sådant. Även när jag skulle presentera böcker sa en lärare, inte en elev, att ”har du bara sådana där böcker, Christer?”.
Han skakar lätt på huvudet.
– Tro mig, då hade jag ett väldigt uttänkt urval representerat. Men ingen elev sa något negativt någon gång på tio år. Sedan vet ju inte jag vad de eventuellt sa bakom min rygg, men det kan jag ju heller inte lägga min energi på. Däremot märker jag att min sexualitet kan bli ett skämt, utan att det är grova eller elaka bögskämt, även i andra privata sammanhang. Det är lite svårhanterligt måste jag säga. Sedan beror det förstås på vem och hur och varför någon gör det till ett skämt.
Pronomendiskussionen väcker känslor
Problem i arbetslivet är något som med ojämna mellanrum dyker upp i hans roll som ordförande i RFSL i Umeå vilket han blev nyligen som ”en nödlösning eftersom föreningen riskerade att läggas ner om ingen tog den rollen”.
– I en kommun här i Västerbotten, i ett företag, hörde jag berättas om en ickebinär person som ville bli kallad hen som pronomen. Det blev helt ignorerat. De lyssnade helt enkelt inte. Just pronomendiskussionen väcker känslor. På ett bibliotek var det någon som suckade, just när det blev prat om pronomen, att ”det där orkar jag inte med”. Då var det en ickebinär person med i rummet. Otroligt respektlöst!
Han säger att Västerbotten, liksom många andra delar i Sverige, har blivit dränerat på hbtqi-personer.
– Det avspeglar sig säkert på arbetsplatser. När jag var ung var det ju många som valde att flytta till anonymiteten i Stockholm eller i någon annan större stad. Jag hade också sådana tankar, många gånger, men i och med att jag fick barn tidigt spelade det in i att jag valde att stanna. Även om det är lättare för många unga nu att vara hbtqi, så tror jag att det beror väldigt mycket på var en bor. Det är nog fortfarande tufft för många i små samhällen i Västerbotten och i många olika grupper och sammanhang. Högstadiet, till exempel, är nog inget lätt ställe att vara på som hbtqi-person.
Då behövs yttre stöd. Av flera skäl ser han RFSL som en viktig förening – inte minst på det lokala planet.
– Att kunna prata med någon och att det finns mötesplatser är också viktigt, faktiskt livsviktigt ibland, när det handlar om unga som kommit ut nyss, kanske från en kultur eller en familj där det inte accepteras. RFSL är dessutom i princip det enda språkröret. Lokalt är det viktigt. Till vem ska annars Västerbottens-Kuriren höra av sig? Professionella inom olika yrken, kanske HR-avdelningar eller fackföreningar, som behöver råd i olika situationer hör också av sig till oss.
Han menar att det är intressant att jämföra homofobi och transfobi med, till exempel, rasism.
– Ta de svenska prästerna som kan vägra att viga hbtqi-personer. Skulle det vara okej om de sa nej till att viga svarta?, säger han och låter frågan hänga i luften.
Kunskap behövs
Mycket har hänt sedan 1979 – men mycket återstår.
– I Umeå, som ju är den stad jag lever i, skulle jag säga att det inte hänt så mycket. Trots att det är en universitetsstad. Jag pratar ju för min generation, förstås. Man ser aldrig ett samkönat par hand i hand på Rådhustorget. Det säger något. Fortfarande blir det för stor grej och kan till och med bli hotfullt, säger han.
För Christer Edeholt är ”kunskap” ett nyckelord. I sitt yrke som bibliotekarie har han möjlighet att påverka. Och det har han gjort. Han funderade över hur hbtqi-literaturen skulle kunna lyftas och kläckte en idé om att skapa en Regnbågshylla.
– Det var när jag började på Stadsbiblioteket. Mina kollegor var positiva och vi startade en sådan. Jag ser hyllan som ett instrument för att normalisera hbtqi, motverka diskriminering och homo- och transfobi. Det är viktigt att bli representerad, att kunna spegla sig. Där kommer gaykulturen in. Vi möter många som säger att hyllan betytt mycket. Det kan vara små flickor som kommer och frågar var den är eller äldre som säger det skulle ha betytt mycket om det hade funnits på deras tid.
Givetvis dök även negativa kommentarer upp.
– Någon sa att tar ni inte bort den perversa hyllan från barnavdelningen kommer jag aldrig hit mer. Vad är svaret på det? Den stod för övrigt inte ens på barnavdelningen. Det skrevs någonstans att jag använde biblioteken för att propagera för hbtqp, som de sa, där p stod för pervers.
Han tittar ut mot älven där vattnet fortsätter att rinna under broarna medan saker förändras i samhället. Älvkanten, där vi träffas, är som ett tydligt bevis på det sedan den förvandlades från parkeringsplatser till Umeås kanske finaste område med strandpromenad, restauranger, båthamn och ett nästan konstant folkvimmel. Hade något sagt det för ett antal år sedan skulle ingen trott att det var möjligt. Idag saknar knappt någon parkeringsplatserna. Tiden förändrar oss.
Regnbågshyllan uppmärksammades av andra bibliotek också. Idag finns en sådan som en självklarhet på nästan alla bibliotek. Christer Edeholt har varit runt och pratat om projektet och Stadsbiblioteket i Umeå har tagit emot många besök. Även internationellt har hyllan gett eko. Genom International Federation of Library Associations har Christer bjudits in för att berätta om Umeåbibliotekets hbtqi-arbete i England, Frankrike, USA – och i Kuala Lumpur i Malaysia där homosexualitet är kriminaliserat.
– Där var det speciellt. Arrangören höll på min programpunkt innan det kom ut i programmet. Att det var så mycket hyschande säger förstås mycket, men när jag väl höll min föreläsning satt även bibliotekarier från Kuala Lumpur och var intresserade.
Hyllan är en del av kunskapsspridandet. Hbtqi-certifiering och diplomering av bibliotek en annan.
– Hallonbergen i Stockholm var först med certifiering av bibliotek. Det var samma år som vi skapade Regnbågshyllan, 2012. Vi satsar på en diplomering nu, i princip samma sak, för att personalen på biblioteken här i Västerbotten ska få utbildning, skriva handlingsplaner och så vidare. Det ger en kunskapshöjning. De som kommer till biblioteken ska känna sig trygga att det är arbetsplatser som fungerar.
I grunden handlar det om mänskliga rättigheter
Då och då dyker frågan upp när det gäller både Regnbågshylla, diplomeringar och certifieringar: behövs det egentligen? För Christer Edeholm är svaret otvetydigt ja. Han berättar om en händelse för några år sedan:
– Vi besökte en kommun i Västerbotten, det var året innan vi började med diplomering, med ett projekt som vi hade köpt in. En Lesbisk Odyssé. Det var en buss med en utställning där vi kunde ha samtal för att lyfta frågorna. När jag på förmiddagen pratade med personalen frågade jag hur de trodde att det skulle fungera att vara hbtqi-person på den orten. Någon svarade att ”det skulle nog gå bra men det finns inga här”. På eftermiddagen kom flera till bussen…
Det är rätt talande, menar han.
– På biblioteken har vi ofta en självgodhetsfälla. Vi tror att vi är så schyssta och behandlar alla lika. Men det kanske inte räcker? Då blir det kanske så att vi inte behöver göra något kring hbtqi för det finns inga här. Jag tror det är tvärtom. Det måste synas, vi måste visa att det är en trygg miljö här både för de anställda och besökarna och ha en programverksamhet där även hbtqi finns med.
– Att lyfta hbtqi-perspektivet är egentligen något allmängiltigt som bör intressera alla. I grunden handlar det om mänskliga rättigheter, det är inte bara ett arbete med en minoritetsgrupp. Det finns många människor som lever utanför normen av olika skäl. Jag kan nog se en tendens att folk på arbetsplatser tror att den som driver frågorna jobbar i egen sak. En tro som i så fall nästan kan motverka arbetet.
Den stora tystnaden farlig
Bibliotekens arbete med hbtqi motsvaras av andra insatser inom andra typer av arbetsplatser. Hbtqi-certifiering av företag växer och många fackliga organisationer driver hbtqi-frågor.
– Generellt tror jag att det är viktigt att kontinuerligt arbeta aktivt med frågorna. Inte bara kolla och checka av så att man inte skrivit eller gjort något fel, säger Christer Edeholt.
Han betonar vikten av att våga prata om saker.
– Den stora tystnaden är den största diskrimineringen. Det märkte jag själv när jag kom ut. Det blir lite som om det fortfarande är en sjukdom, säger han och fortsätter, enstaka händelser och påhopp kan bli stort och uppmärksammat, vilket förstås är bra, men annars är den stora tystnaden den största diskrimineringen som jag ser det.
Så därför pratar han högt om hbtqi. Som i den här intervjun. Älven flyter vidare och vi säger hej då medan Umeå förbereder sig för en solig sensommarsöndag. Men, just ja, när man sitter med idékläckaren bakom Regnbågshyllan måste man ju fråga vilken den bästa hbtqi-boken är.
Han svarar snabbt.
– Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardells bok. Den känns väldigt bekräftande för mig om det som var så laddat på 80-talet. Gardell skildrar fint alla som drabbades av aids, flytten och flykten till Stockholm, landsortskillarna som stannade kvar av rädsla, samhällets fördomar, svårigheterna att komma ut. När jag läste den var det som att saker som jag nästan förträngt kom upp. Den rekommenderas. Verkligen.